• SumoMe

Synen på barn och ungdomar med funktionsnedsättning har haft det mest skiftande uttryck under historiens gång.
Redan i begynnelsen berättas i våra olika religioner om personer med funktionsnedsättningar som sökte sig till
”dem som hade helig makt” för att få bot eller lindring. Det berättas om lama som kunde gå, och blinda som plötsligt fick synen åter.

I kristendomen blev dessa barn alltmer utstötta i och med predikningar om synda-begreppet samtidigt som den förkunnande frälsning och välgörenhet.

I Sverige
kom synen på barn och ungdomar med funktionsnedsättningar att variera mellan de olika tidsepokerna.

I folktron tog sig synen på funktionsnedsatta barn andra yttringar, man trodde att dessa var ”bortbytingar” eller att de besatt magiska krafter som ibland var förknippade med godhet och ibland med ondska.

Under 1700-talet fokuserades intresset mer på själva funktionsnedsättningen och i Frankrike kom personer med funktionsnedsättningar att spela en viktig roll i kampen för mänskliga rättigheter.

Under upplysningstiden (1700-talet) fokuserade kristendomen alltmer på det humanistiska budskapet genom att hävda att barmhärtighet och omtanke om andra var ett sätt att slippa komma till helvetet. Här hittar vi grunden för den framväxande välgörenheten som existerar än idag, dock i något mindre extrem form. Dessvärre var det vanligt att barn med större eller mindre missbildningar lämnades att dö eller sattes ut till de vilda djuren i skogen.

I slutet av 1700-talet gjordes de första försöken att undervisa personer som var blinda eller döva och på 1870-talet började man undervisa personer med någon form av utvecklingsstörning vid så kallade skolhem.

Under 1800-1900-talen växte olika former av så kallade insatser fram i form av skolhem, specialskolor, anstalter och asyler. Föräldrar uppmanades att lämna sina barn där och många kände sig säkert tvungna att göra det på grund av fattigdom, rädsla för att inte räcka till och påtryckningar från samhälle, släkt och vänner. De föräldrar som, trots påtryckningar, valde att behålla sina barn i hemmet fick inget som helst stöd vare sig pedagogiskt, socialt eller ekonomiskt. Under mitten av 1900-talet arbetades de första omsorgslagarna fram till stöd för främst personer med utvecklingsstörning.

I takt med att insatser av olika slag lagstadgades fick barn och ungdomar med funktionsnedsättningar och deras föräldrar det allt bättre och med tiden avskaffades skolhem och anstalter. Direktintegrering och sedermera delaktighet i samhället blev begrepp som genomsyrade arbetet med lagarna och dess implementering.

Huvudmannaansvaret har decentraliserats från att det inledningsvis var statens ansvar att tillhandahålla anstalter och specialskolor, till landstingens omsorgsansvar och slutligen kommunernas ansvar för att sörja för sina kommunmedborgares särskilda behov. Tanken var att gå ifrån ett kollektivt omhändertagande till möjligheten att utforma individuella insatser. Myntets baksida blir dock när lagar, till exempel lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade (LSS) tolkas på olika sätt ute i kommunerna och rätten till insatser avslås på grund av bristande resurser.

Lagens personkretsar har kommit att vidgas men är ändå alltför snäv och ställer många barn, ungdomar och vuxna utan adekvata insatser.
Många bedömningar präglas idag av brist på respekt för medbestämmande och delaktighet. Bristen på samordning mellan myndigheter gör att föräldrar med funktionsnedsättning känner en oerhörd maktlöshet, desperation och ensamhet.

Ett mål med SAMFÖR är att skapa en ökad förståelse för hur viktig samordningen är för alla inblandade parter och att samordning alltid måste vara att betrakta som en samhällsvinst. Med barnet eller ungdomen och hans eller hennes föräldrar i centrum är förhoppningen att tillsammans hitta former för hur en god samordning kan leda till ökat välbefinnande och ökad delaktighet hos barn, ungdomar och deras föräldrar.

 

Text skriven av Lilian Hansen, tidigare anställd som projektkoordinator för SAMFÖR
Vid frågor, kontakta: elinor.brunnberg@mdh.se